Förkyld. Idag är det synd om mig:( Rejält förkyld dessutom. Har fått avboka ett jobb från en ny uppdragsgivare och det vill man inte när man är egen företagare! Men jag kan inte komma och se ut och känna mig så här. Det vill ingen!
Dessutom känner mig som en hostmaskin, och ... ska ut och resa inom kort.
Jag ska åka till Indien, till södra Himalaya. Jag vill vara frisk när jag åker dit! Jag vill kunna ta min sista vaccination och känna att jag är lite "säkrad" i kroppen, så idag ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra hur jag egenligen mår.
Jag ska köpa Bisolvon. Jag bör skaffa tryckupjämnande öronproppar för flygresan, samt avsvälland spray (men det får man väl inte ta med sig ombord - får man det?) Och jag ska lyssna med infektionsläkaren på vaccinatonscentralen. Så långt goda råd, och jag lyssnade och antecknade. Men sedan sa hon det avgörande:
- Och så tycker jag du ska se fram emot resan!
Några ord. Ett fokus på det goda mitt i eländet. Jag fick ett leende på läpparna direkt. Känslan av spänning spred sig i kroppen. Tänk att man så enkelt kan ändra sinnesstämningen. Det handlar inte om att bortse från det som är dåligt, för det är lite synd om mig nu:) men inte bara. Att skaffa sig en KP-höjare genom att flytta tanken. Det är en häftig känsla.
Jag hade saknat den. Jag hade verkligen saknat känslan. Känslan av kontakt, "flowet", en inre uppsluppenhet. Sedan mina fullängdskidor gått sönder för många år sedan har jag haft ett par nya, carving. Alla säger att det är så lätt att åka carving, men jag har aldrig tyckt det är så lätt. "Det är bara att följa med, skidorna gör jobbet". Nu, i Åre, kom jag på att jag har gillat att jobba när jag åker, jag har gillat att vara aktiv, att sätta i staven, att göra svängen, att parera farten. Den lätta åkstilen har inte varit min.
Så sa hon en mening som gav mig känslan tillbaka. Tidigare hade jag fått olika råd, hur bredbent man ska stå, hur kroppen ska vara lutat mot backen, hur stålkanterna ska sätta i, hur vaden hela tiden ska vara tryckt mot pjäxkanten så att jag inte lutar bakåt. Men det har blivit teknik! Och teknik är inte känsla.
När hon sa det enkla och jag prövade det fick jag ett fokus. Det enkla vara att tänka på foten som skrovet på en båt. Böjen ner är i mitten av foten. Det är här du ska trycka ifrån sa hon. Bara det.
Jag valde backen som var direkt vänster efter de två tunnlarna. En tvär gir så såg jag öppningen. Solen på snön. Nattens nysnö som var uppåkt låg samlade i mindre trösklar, men mjukheten gjorde att jag visste att de var genomträngliga. Fokus på foten, bara foten. Ett fokus.
När jag kände marken under mig blev jag jordad. Inte tusen saker att tänka på, inte en massa blandade råd som gjorde att jag var kvar i huvudet. Ett fokus. Foten.
Jag kände plötsligt kontakt. Trycket mot underlaget, som jag kunde variera beroende på fart och lutning, fortplantade sig genom foten, upp i benet, upp i kroppen. En rörelse som gav en mjukhet, och med mjukheten öppnade sig hjärtat. Det blev en mening. Att vara i kontat med naturen, att följa, att hitta ett samspel. Plötsligt behövde jag inte min gamla teknik, plötsligt behövde jag inte jobba så hårt. Ett fokus gjorde att jag kunde börja följa, och med flowet kom känslan.
Tack Eva för rådet som gav mig skidåkningen tillbaka! Tänk vad feeling gör för feelingen:)
Hon sa det precis när jag skulle gå. Jag stod där i hallen och nämnde att de skulle vara vid havet:
- Ja, havsvågor är skönt och champange är gott.
Hon satt i sin rullstol och skulle åka till Kanarieöarna med sin sambo. Denna gång skulle en assistent följa med. Det var första gången de inte kunde resa själva. Hon hade blivit sämre. Men som person var hon helt sig lik.
- Det gäller att göra det som är bra, köpa blommor, äta god mat, ha personer man tycker om omkring sig.
Hon sa det strax efter att hon visat mig sin hand och att muskeln vid tummen börjat försvinna så att tummen var svag.
Min vän har ALS. Min vän Maria har ALS. Och samtidigt var det så häftigt att känna att det verkligen är samma person som sitter framför mig i sin rosa tröja, håret som är sommarblont (eller var det kanske blonderat:) och som planerar sin resa.
- Vi kanske lever färre år än många andra, men det var en tröst när jag hörde någon säga att medan man lever lever alla till 100 %.
Det är lätt att prata med Maria och jag känner att hon också är nyfiken på mig. Mitt utforskande kring det jag kallar Kraftekonomi är ett sätt att tänka om livet...
- Jag tänker att ju jäkligare det är ju viktigare är det att medvetet välja det som stärker en, säger jag.
Hon berättar att hon läser, lyssnar på musik, kan gå på teater, är med sin familj. Hon berättar att hon tycker det ska bli skönt att snart få lyssna på havet. Och hon säger att hon tycker att champange är gott:)
- Tack Maria för en kraftgivande fika med dig, och för din inspiration att börja blogga igen!
Lena
Följ Maria, hennes inlägg är ljusa mitt i mörkret.
www.yesboxalright.blogg.se 
