Motivationsfaktorn X
Jag bestämde mig
Genom mitt jobb gick jag på en föreläsning om att sätta mål. Vi blev uppmanade att skriva ner alla saker vi drömmer om, skulle tycka vore roligt att uppleva men ännu inte fullföljt. Listan kunde bli hur lång som helst. Huvuden böjdes runt om mig, pennor började skrapa, och även min lista växte fram. Lite senare skulle vi stryka under de tre önskningar som vi ville allra helst. Vi fick ta vår tid. Mummel och sorl, beslutande blickar. Min penna drog tre streck. Och sedan kom den sista instruktionen; om vi bara hade ett år kvar att leva, vilken dröm skulle vi fullfölja då? Begränsningen av tid pressade fram en prioritering. Svaret var uppenbart; jag skulle skriva min roman. Den hade byggt sitt bo i mitt bröst och måste få flyga!
Ett av skälen att jag själv leder kurser är min övertygelse om att yttre påverkan verkligen kan göra skillnad. Det gjorde mål-mannen och hans frågor för mig. Samtidigt behövde jag ett känslomässigt engagemang. Det fick jag tack vare timing. Året när jag ringade in ”romanen” som den segrande önskningen skulle jag fylla jämt. Motivation behöver ett beslut. Där och då, i föreläsningssalen, tog jag beslutet att ge mig själv romanen i födelsedagspresent. Hur det skulle gå till visste jag inte, men jag skrev ett inre kontrakt med mig själv. Sett i backspegeln var det avgörande.
Vi firade delmål tillsammans
Året gick och dagen jag bestämt mig för att vara klar var berättelsen inte i hamn. Ändå firade jag. En kamrat och jag åt en utsökt lunch med utsikt över Stockholm. Får man göra så? Jag hade kommit långt. Att skriva en roman är ett ensamt kneg. Jag firade att jag satsade, var på god väg och såg att jag skulle komma i mål. Jag delade min process och kände gemenskap. Tillsammans med min kamrat laddade jag batterierna inför spurten. Det blev inte sämre av att utsikten från vårt bord gav mig idén till ett avgörande kapitel. Hade vi inte firat mitt delmål hade jag inte fått den.
Mitt manus blev klart, jag skickade in, och fick svaret att det blev refuserat. Vad händer då? Vad gör det med motivationen? Det beror på vad målet varit! Att sätta engagerande, meningsfulla mål är avgörande. Ofta blir mål enbart en prestation, och man glömmer upplevelsen.
Jag hade njutit av färden
På sätt och vis var jag i hamn; jag hade genomfört det lopp jag hade bestämt mig för, jag hade levt min dröm. Den var ännu inte förpackad i en bok, men berättelsen fanns och jag tyckte mycket om den. Och i refuseringen fanns också guld gömt mellan raderna. Jag hade mycket på plats enligt förläggaren, men en sak saknades; kunskapen om hur man bygger intrig! Han gav mig råd men att förverkliga dem krävde tid, kraft och ny kunskap. Det kunde jag inte prioritera att skaffa mig då.
Jag kallar den Motivationsfaktorn X.
- Vem av de tre äldre kvinnorna i din berättelse tror du har haft det bästa livet?
Två år hade gått sedan mamma läst det refuserade manuset. Ändå kom hon ihåg människorna som befolkade det. Vanja - huvudpersonen som är trygg, men inte vågat skapa en egen familj. Titti – den färgstarka som tar för sig av både mat och kärlek, men inte vill prata om sig själv. Inga-Lill – hustrun som ordnar fester för grannskapet och lägger besticken på millimeteravstånd till tallriken. Så olika, och samtidigt vänner. Tänk att mamma brydde sig om kvinnorna som vuxit fram i min fantasi. Och att de blev en fond för att prata om våra egna liv. Vilka val hade mamma gjort? Vad tänkte hon om dem idag? Och vilka beslut hade jag själv tagit?
Jag var redo att satsa – igen.
Vårt samtal la sig till rätta i mitt hjärta. Insikten att manuset gav möjlighet för oss att mötas; både som mor och dotter men även som vuxna kvinnor. Den känslan bär jag med mig för alltid. Och den gav mersmak. Jag kände att berättelsen bar en egen kraft. Det fanns tydligen stoff i den som berörde. Och för att göra det möjligt att nå fler måste jag bli skickligare på att berätta storyn. Plötsligt ville jag det. Det blev motivationsfaktorn för mig. Jag var redo att satsa!
Det som sedan följde har kostat mig både tid och kraft. Jag fick vidta åtgärder vida över vad jag kunnat ana. Spara pengar, gå kurser, tacka nej till annat. Vill du veta vad jag fått försaka är det bara att höra av dig. Jag gjorde bedömningen att det skulle ta ett halvår på cirka 75 % tid. Det tog ett år, med många skrivtimmar varje dag. På köpet har jag lärt mig saker som handlar om mig; sätta gränser, prioritera, våga satsa, ge mig hän, gå utanför min komfortzon, leta i djupet av min kreativitet, sitta på rumpan, skapa rutiner, söka upp skogen. Våga vänta.
Lena Gennerud, författare och konsult
P.S Under åren som gått har berättelsens huvudperson Vanja undrat varför boken aldrig blir klar. Hon har ”krävt” att få en egen facebooksida under tiden. Vill du följa hur det går med manuset, eller titta in i hennes liv? Gilla sidan Vanjas fotmassage, and she will keep you posted!
Guide för att lyfta ditt team.
Har du bestämt dig för att ta din ledningsgrupp, avdelning eller projektgrupp till nästa nivå? Här ger Lena Gennerud och Jonas Widegren tips som ökar effekten av en konsultinsats. Vi har 20 års erfarenhet från verksamhetssidan och 5 år som konsulter. Tillsammans passar våra verktyg utmärkt ihop för att både stärka och lyfta ditt team. Lena hittar VAD ni vill ta tag i, och med Jonas förstår ni HUR.
FÖRE
a) Finns ett verktyg att använda – prova det själv först.
Motiv: Då förstår du själv lättare vad som kan komma upp i ditt team.
b) Försäkra dig om att konsulten kan leverera ”refill”.
Motiv: För medarbetare som ej kan delta på alla moment, och för nyanställda framöver.
UNDER
a) Involvera medarbetarna i syfte och mål.
Motiv. Berätta för ditt team vad ni ska göra och varför. Processen startar redan här.
b) Stäm av med ditt team efter varje moment.
Motiv: När du är tillgänglig mellan konsultinsatserna fångar du upp effekten bäst.
c) Se konsulten som ditt bollplank.
Motiv: Se konsulten som din utvecklingspartner för en tid. Fyra ögon ser mer än två.
EFTER
a) Ha en buffert för individuella samtal.
Motiv: Både du som chef, och några av medarbetarna, kan vilja befästa era nya steg.
b) Planera en återträff.
Motiv: Ni har delat en gemensam resa. Stäm av och fira förbättringarna som skett!
FAKTA OM OSS
Lena Gennerud, Hejdadig Grupp & Affärsutveckling. Skapare av Kraftekonomi – metoden som stärker och lyfter team. Se Talarforum & LinkedIn
Jonas Widegren, Ensize. Föreläser, leder workshops och processer bland annat med Pussel DISC-analys och färgspråket. Se Talarforum & LinkedIn
Tillsammans passar våra verktyg utmärkt ihop för att ta ditt team till nästa nivå. Lena hittar VAD ni vill ta tag i, och med Jonas förstår ni HUR.
Kontakt: [email protected], [email protected]
Kraftbrevet om att stärka och lyfta team läser du i sin helhet här:
Mindset som lyfter
Jag är rädd för att flyga och accepterar det. Det är grunden i det jag kallar Kraftekonomi, att bli medveten om vad som ger och tar energi i sitt liv och acceptera både plus och minus. Först när man "är med på" att något faktiskt suger, då kan man göra något åt det.
Jämför ett läckage på bankkontot:
· När jag ser vad som faktiskt drar pengar varje månad kan jag välja att stoppa några av utgifterna.
Eller när det gäller mat:
· När jag blir medveten om vad jag faktiskt stoppar i mig, först då kan jag välja att sluta äta visa saker.
Jag är alltså rädd för att flyga och vi hade en resa till Australien framför oss. Den totala restiden, inklusive mellanlandningar och väntan i plastiga fåtöljer på flygplatser, är 30 timmar. Tid i luften är ”bara” 24 timmar. Åt varje håll …
Tillbaka till min teori om kraft: Jag kunde gillat läget och tänka att resan suger men är värt målet. Men det tog emot. Ihop med pengarna den kostar och tiden jag är borta ville jag inte känna mig så rädd, varken innan eller under tiden. Dessutom hade vi planerat tre inrikesresor med flyg. Jag skulle alltså känna obehag under hela månaden. Inte kul när man ska ha kul.
Frågan blev alltså: kunde jag minimera kostnaden för min flygrädsla?
Förslag:
1) Åk båt…
2) Drick dig full.
3) Stanna hemma.
Jag valde ett fjärde förhållningssätt - att ändra mitt mindset. Använder jag språket inom Kraftekonomi var målet att minska min KP-sänkare (storleken på rädslan) eller tillföra en KP-höjare (hitta något jag trots allt gillar i situationen).
Att en gång i mitt liv runda jorden blev en tanke som kittlade, det sprakade om den. Jag hisnade inför faktumet att det var det vi skulle göra, och kände tacksamhet inför det äventyret. Det var den första nya tanke som gav mig kraft.
Den andra var kopplat till att jag är naturvetare. Jag är fascinerad över naturen och dess krafter. Även om kemi snarare än geografi var mitt favoritämne så gillar jag flygbilder över jorden. När utställningen Earth from above ägde rum för några år sedan köpte jag två tavlor. Kombinationen av natur och fotografi är något jag tycker om, det är KP-höjare för mig.
Självklart insåg jag att jag inte skulle se så mycket på 10.000 meters höjd, men innan start och landning ser man ofta bra. Vid klart väder ser man landskap, sjöar, öken, berg. Det tycker jag om. Kunde jag välja att titta ut när jag kunde följa naturen? Kunde jag njuta av att se öknen breda ut sig under mig när morgonsolen gick upp i öster, och sedan Sydney med havet utanför väcka mig när vi var framme? Kunde jag hitta kraft och entusiasm i det? Svaret var ja.
Detta hjälpte, men inte hela vägen. Inte när planet studsade mellan kastvindar under inflygningen till London. Inte när piloten ångrade landningsförsöket in mot Hong-Kong för att ett annat plan var för nära så att han skulle göra ett nytt försök…. Inte när vi lyfte från Hong-Kong och turbulens fick mig, min kaffekopp och hela planet att skaka i närmare fyrtio minuter.
Men resten:
· När Australiens öken bredde ut sig under mig,
· regnskogens uråldriga grönska mötte havet,
· barriärrevets ljusa landskap lockade under ytan
· solen gick upp över Sydneys vikar,
· och jag följde Vättern snöklädda stränder, innan vi landade hemma igen.
Då hjälpte mitt nya mindset.
Jag njöt. Det var en KP-höjare. Och jag vill resa igen.
Se hela Kraftbrevet här.
Han leder med kärlek
Peter ”Peppe” Ekmark vände Metros säljavdelning från bottennotering till bäst i klassen.
Han fick musikbranschen att satsa på första kampanjen för en artist i TV 3, och vips sålde okända Laura Pausini guldskivor i Sverige.
När jag träffar mannen som spås bli nästa säljguru är han försäljningsdirektör på MTG.
Vi pratar värderingar som drivkraft för att leda med kärlek.
- Att leda med kärlek handlar om att bry sig. Att visa mina medarbetare att de är viktiga, både för mig och bolaget, säger Peppe Ekmark. Nyckeln är att jag förstår vad som driver dem. Jag behöver vara nyfiken på vad som får dem att göra ett bra jobb, och nyfiken på dem som människor.
- Det behövs inte mycket för att göra människor glada. Att ringa till en säljare ute i landet och fråga hur det är. Eller när kollegan skulle åka på semester två veckor: i stället för att bara säga hej då gick jag fram till henne, gav henne en kram och sa: Njut nu, du är värd det!
Vi har fortsatt att drömma
- Jag jobbar för TV3 Regional, och trots omorganisation inom MGT har vi ändå skapat tillväxt. Vi har fortsatt att drömma. Det gäller att ha inställningen att vi ska komma någonstans. Det finns så mycket mer att göra. Men för att komma in med nya ögon varje dag till jobbet måste man ha in ny energi.
Viktigt att njuta
- Alla människor måste få energi någonstans ifrån. Även i tuffa tider behöver team få ladda batterierna tillsammans. Jag åker till Yasuragi med min ledningsgrupp för att vi ska tänka nytt i en ny miljö. Jag ser också till att hela teamet på 29 personer får komma iväg tillsamman för att få kraft. Det var därför jag bokade din kurs i Kraftekonomi för hela teamet. Energi skapar energi, och det skapar försäljning. Det är jag övertygad om.
- Mina grundvärderingar har jag fått av styvpappa Börje. Han gav massor av kärlek, och var väldigt tydlig. Han kunde säga ”Men Peppe, så kan du väl inte göra”. Och han berömde mig rejält när jag gjorde något bra. Kärlek och tydlighet finns i mitt ledarskap idag. Det är raka puckar som gäller på jobbet. Jag skulle aldrig vara elak, och det är viktigt att alla som jobbar för mig vet det. Den balansen är ganska hårfin. Det gäller att det uppstår trygghet i gruppen.
- Som ledare behöver jag både visa vägen och ta eget ansvar. Jag är med i frontlinjen och gör egna affärer. Folk gör inte som du säger, folk gör som du gör.
Nyfiken på varför
- Inställningen till arbetet är viktig. ”The only way to do great work is to love what you do”. Ledarskap handlar om att få medarbetare motiverade. När de inte är med fullt ut är jag nyfiken på varför. Jag identifierar vad som hindrar dem och tar bort det hindret. Några exempel:
* En man ville inte åka med på en konferens. I stället för att godta det, tolka det som brist på engagemang och kanske bli irriterad själv, frågade jag varför. Vad är problemet? Jag sa också att han var viktig för gruppen. Efter ett samtal kom det fram att personen var flygrädd. Då sa jag: Då kommer vi till dig!
* En kvinna kunde inte ge besked om ett viktigt möte. På samma sätt som ovan kom den verkliga orsaken fram: hon inte kunde få barnvakt. Då sa jag: Ta med dig barnen! Hon tackade ja till mötet och sedan visade det sig att en barnvakt kunde ställa upp.
När jag hör honom berätta tänker jag att den ledare som bryr sig om mig som anställd, och är beredd på att ändra förutsättningarna så att jag kan vara med, en sådan ledare är det lätt att både vara lojal och vilja kämpa tillsammans med.
Första gången jag lyssnade ordentligt på Peppe var när jag var med på hans säljkurs i Toscana. Och när jag hör vad han säger om ledarskap tänker jag en sak till:
Det Peppe säger om kontakten med medarbetare, är samma sak han lär ut på kursen:
* Lyssna på din kund.
* Ställ frågor.
* Få insikt om vad som är viktigt för dem.
* Identifiera vad som ligger i vägen för affären.
* Var kreativ och föreslå lösning.
* Ställ följdfrågor.
* Och fråga efter affären.
Där avslutar vi intervjun. Men innan vi gör det frågar jag vad han har framför sig.
Det ska bli en bok, och förmodligen två. Och fler säljresor till hans drömhus i Toscana.
Lyssna på Peppe – intervju på Yasuragipodden, rubrik Modiga möten, här.
Följ med till Toscana i vår – info om Peppes säljkurs här.
Se hela Kraftbrevet - om Värderingar 2.0 här.
TACK Peppe, det har varit en KP-höjare att både fått gå kurs hos dig, hålla kurs för er och bli inspirerad av dina erfarenheter och värderingar kring ledarskap. Fortsatt lyckat till hela gänget! Lena Gennerud
Från ”slap in the face” till omtankens kraft.
Hon skulle föreläsa på mitt kontor. Vi hade pratat om att samarbeta så jag ville se henne live. Förväntansfull gick jag hemifrån. Det kändes som jag skulle träffa en vän. Men jag kom inte bara för hennes skull, budskapet ”Det goda samtalet” intresserade mig på riktigt.
Sorlet borta i köket, hon står omgiven av gäster med ryggen mot dörren. När hon vänder sig om lyser vi båda upp! Kramen känns lätt och varm. Och jag berättar att jag kommit för att lyssna på just henne. Det är då, efter den först bekräftande nicken, hon säger att hon inte sett mig göra något inlägg på en facebooksida jag driver. Att det var ett tag sedan nu. Hur fort allt går. Tusen filter som öppnar sig inom mig. Såg jag inte en rynka i hennes förut så öppna panna? Kändes inte rösten hård? Och varför skulle jag … (och här är redan känslorna på gång inom mig) … bli kritiserad för att jag inte skrivit tillräckligt många blogginlägg, nästan få en örfil? Och detta innan jag ens kommit in i rummet!
En känsla i kroppen och allt är förändrat . Vad gör jag här? Ska jag verkligen stanna?
Jag sätter mig. Vi sätter oss alla. När det är hennes tur har jag slappnat av en aning, men jag har fortfarande armarna i kors inombords, är lite avvaktande. Så börjar hon sitt föredrag. Om delpersonligheter inom oss. Om olika behov. Om motstridiga behov. Och när jag frågar hur hon ser på det goda samtalet inom oss själva, säger hon något jag kan ta till mig. Hon är ju bra… Vad hände egentligen? Kan jag ha tolkat henne fel? Kunde hon ha en annan avsikt? Ville hon verkligen ge mig en ”slap in the face”? Sannolikheten måste ju vara noll. Så, vad gör jag nu?
Jag lyssnande på mig själv. Det skavde, trots allt. Kritiken tog kraft, var en KP-sänkare som jag kallar det. Den kändes också helt onödig. Jag var ju där för att lyssna på just henne! Jag accepterade att obehaget fanns inom mig och ville få tillbaka en bra känsla. Jag kan ju inte samarbete med en människa som jag blir osäker tillsammans med. Frågan var allstå större för mig, det handlade inte bara om här och nu. Hon förespråkade ju dessutom det goda samtalet, så jag måste ju ge henne en chans! Och ge oss en chans.
När nästan alla hade gått stod vi i köket. Jag tänkte att hon kanske hade saknat mina inlägg, att hon uppskattade dem. Att det jag uppfattade som kritik egentligen var något annat. Så jag vågade fråga. Hur hon tänkte.Och då sa hon som det var för henne:
- Jag hade inte hört något på ett tag. Folk säger att hälsan tiger still, men jag tror inte alltid på det. Jag tänkte att det kanske hade varit något med dig.
- Så din kommentar var tänkt som omtanke?
- Absolut!
- Så du undrade hur det var med mig?
Redan när jag ställde frågan kände jag värmen komma tillbaka inom mig. Jag var inte påhoppad. Jag hade tolkat allt fel. Vad hade hänt om jag inte lyssnat på mig själv och tagit min känsla på allvar? Vad hade hänt om jag drog egna slutsatser utan att fråga? Här stod en kvinna som jag själv saknat, som pratade om viktiga saker och som hade märkt min frånvaro. Henne skulle jag gärna jobba med!
När det glimrar till
Jag lånade min brors stuga i skogen och skulle vara där själv ett par dagar. Efter en lång sommarinfluensa behövde jag ladda batterierna. Jag skulle skriva, sitta vid den flammande elden och läsa, gå promenader. Hans söner hade visat mig vägen till deras koja. När jag vandrar bland granarna en förmiddag ser jag ett hav av skimrande grönt i ögonvrån. Jag stannar till och böjer mig ner. Det är som ett levande täcker böljar framför mina fötter. Blåbärsris runt om, kojan där borta mellan träden, solen som strilar ner mellan grenarna. Skogens både ljud och tystnad omsluter mig. Jag är i en ny värld.
Att byta miljö ger nya tankar. Många väljer att ha en konferens eller utvecklingsdag på en annan plats än kontoret. Man vill vara i en ny omgivning, se andra saker på väggarna, sitta i en matsal med nya dofter. Men också symboliskt. Vi brukar titta på varandra med de ögon vi är vana vid. Vi har uppfattningar om varandra som styr hur vi både jobbar och umgås. Hur ofta byter vi "mental miljö" alldeles av oss själv? Hur ofta stannar vi till framför kollegan vi inte känner så väl och ställer nya frågor, ber honom eller henne titta på det du brottas med just nu, tänker att det finns kunskap och erfarenheter i den här personen jag inte upptäckt ännu, att just vi skulle kunna utveckla något tillsammans?
Att stanna till är en stor sak. Att hejda sig - och både utforska och njuta av det som finns omkring oss - är enklaste sättet att ladda sig själv med kraft. Dessutom gratis och möjligt i varje stund, för var och en av oss. So get inspired, and stay strong! Lena
Dagen när dojjorna kom på - motivationsbloggen
- Egentligen vill kroppen ha en cigg men jag tänkte göra tvärt om.
Jag tittar på min son, 21 år. Alldeles nyss hemkommen från första dagen på nya jobbet. Borta är timanställning där arbetsgivaren ringer in samma morgon, eller 100 % bonus utan någon trygghet alls. Ett anställningskontrakt i höst med fast månadslön startar idag.
- Jag ska ut och springa.
Han har idrottat förut, satsat stort och velat bli en av de bästa. Men senaste åren har joggingskorna stått på hyllan och pingisracket legat tyst i lådan.
- Man blir trött av det här jobbet och det suger att vara sjuk.
Han säger det medan luggen med frisyrgelé vippar framåt och han knyter den andra skon.
Att förnya sitt liv eller jobb handlar om motivation. Det är något som lockar. Eller något som suger som man inte vill ha. Innan sonen springer iväg hinner jag fråga hur han tänker:
- Jag tänker sluta röka på dagarna. Helger kanske det blir en och annan, men jag vill känna mig pigg. Fixar jag att springa i stället kommer jag känna mig grymt nöjd.
För mig är motivation kopplat till behov. Men bara för att jag behöver något är det inte säkert att jag faktiskt agerar. Att hålla igång drivet som krävs för förändring är vår tids viktigaste ledarutmaning. Ingen kommer undan konkurrenter som flåsar där bak.
Gnistan att orka behöver tändas, och tändas igen. Och nya idéer måste rinna till.
- Vatten!
Han lyfter handen och jag får vara med på en ”high five”. Sedan hör jag honom ropa:
- Grymt!
Varumärket & Det handlingskraftiga teamet
Onsdag 25 mars ger vi en "duoförläsning" där vi kopplar teamets möjligheter att både stärka varandra och tydligare agera för att lyfta varumärket. För mig är det det mellanmänskliga som är det avgörande. Jag lever i den fasta övertygelsen att det i varje team finns ett bättre team.
Välkommen till "Varumärket & Det handlingskraftiga teamet" på K22/Krukmakargatan 22 onsdag 25/3 kl 8-9.45.
Det är drop in med kaffe och macka mellan 8-8.30 och sedan har vi föreläsningen till kvart i tio. Anmäl dig senast måndag 23/3 till [email protected] Hoppas vi ses!
Acceptansen är studsmattan
En morgon kom mejlet från VD:n. Jag hade precis satt mig vid skrivbordet och fick det rykande heta kaffet i halsen. Vi skulle ha ett idéarbete om vår framtidsvision och alla i personalen var inbjudna att delta. Jag gick ut i hallen, tittade mig i spegeln och såg entusiasmen spridas i mitt ansikte. Vilken bra workshop! Jag såg mitt leende stelna när jag insåg något som aldrig hänt mig förut. Jag ville inte delta.
MINUTERNA DEN DAGEN segade sig fram. När klockan slog tolv hällde jag ut mitt kalla kaffe, gick in till VD:n och meddelade mitt beslut. Skälet som jag angav då var inte hela sanningen.
Jag var på väg tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning, och det var i samband med återkomsten som jag fått ett besked jag inte kunnat glömma. Jag var arg på min VD, eller arg är för svagt: Jag var förbannad, kände mig överkörd och förstod honom inte.
Framtidsarbetet syftade på att få fram nya idéer för företagets utveckling. Normalt hade jag hur mycket idéer som helst inom mig, men ville jag ge dem till en ledning jag då inte förstod och kände respekt för?
Samtidigt insåg jag att det var en förlust för mig själv att inte delta. Alla andra skulle upp på tåget mot framtiden och jag valde frivilligt att vara kvar på perrongen. Varför?
Alltid hade jag sett möjligheter, velat skapa nytt, vara med och bidra och driva saker framåt. Och nu serverades en av de mumsigaste godbitarna jag fått från en företagsledning och hela kroppen la armarna i kors inombords: Nej tack, inte för mig denna gång.
När jag blev medveten om detta – och accepterade att jag kände så – då kom vändningen:
Var det ok att inte vara fullt delaktig eller ville jag också följa med tåget och heja längst fram? När jag insåg hur mycket kraft min inre konflikt tog varje dag fick jag två alternativ: att sluta eller ta tag i det som hänt. Jag valde det senare.
För mig var vägen till försoning att träffa min VD. Till slut hade vi det samtal som både gav mig motivationen tillbaka och stoltheten över mitt företag. Många blir kvar, bittra. Många får full lön men ger inte fullt jobb. Många reder inte ut det som behöver tas tag i.
Acceptansen av det jag idag kallar KP-sänkare gjorde det möjligt att lösa blockeringen och skapa ny utvecklingskraft tillsammans med min chef. Jag accepterade alltså inte att han gjort som han gjort, utan att jag känt som jag känt. Det var det som var studsmattan in i en ny möjlighet. Och när vi sedan hejdade oss, och verkligen lyssnade på varandra, visade det sig att det som gjort mig förbannad var menat som omtanke.
Det var så här det började...
För tio år sedan gjorde jag en upptäckt som var så kraftfull i sin enkelhet att jag sa upp mig från mitt fasta jobb och startade företag. Upptäckten bestod av en siffra och två bokstäver.
Filmtime!
Kraftfrukost - god mötesplats för samtal
Att hejda sig en stund tillsammans är ett bra sätt att lära känna varandra bättre och prata om spännande saker. Jag engagerar mig i arbetsliv idag; om ledarskap, medarbetarskap och kommunikation på jobbet. Därför bjuder jag återkommande på det jag kallar Kraftfrukost i mina lokaler vid Mariatorget.
Vi äter frukost ihop, jag berättar om hur jag vill bidra till att skapa utvecklingkraft på jobbet, och vi som är där diskuterar det vi tycker är viktig. Självklart är det ett sätt att träffa andra som också är intresserade av hur vi helt enkelt både ska kunna må bra och göra ett bra jobb i vår tid.
Två människor som överraskade mig
Kan det vara ett äldreboende? Jag fick den känslan. I ett större rum satt cirka tio personer runt ett bord. Morgonkaffe kanske? Intill rummet var ett avlångt kök. Det är där jag ser dem.
Någon hade tagit initativet, och den andra hade sagt ja eller bara nickat med en blick. Jag minns dem fortfarande, flera månader efteråt. En enkel gest, något nytt mitt i vardagen, eller kanske brukar de dansa tillsammans på det boende. I så fall tänker jag att det är en bra plats att vara på.
Tänk nytt tillsammans!
När filmen rullade igång märker jag hur jag börjar le. Tänk, vilken kraft. Och starten på detta, som jag tycker underbara, är att någon får en idé som andra stödjer.
Nu kommer tåget. Klicka på bilden och följ med!
Den blomstertid ...
Detta var en dag då jag hade massor att fixa, ville hinna med bussen jag tänkt. Och så, när jag gick stigen under trädet tänkte jag, "Nu är jag ju inte klok. Ska jag stressa förbi detta underbara? Dax att hejda sig Lena!" Vi har en bänk under trädet och där satte jag mig. En morgonstund med mig själv, några djupa andetag. Och när jag återvände efter dagens jobb kände jag även doften komma mot mig när jag såg trädet igen.
Nu är njutartider!
