With a little help from my friend:)
En sådan liten händelse, och ändå - som den förgyllde min morgon! En man med en rollator, alldeles vid slussen. Han hade ett jack i pannan och för en stund tänkte jag att han var en av alla bostadslösa, som sovit ute, ramlat, och nu startat sin morgon. Det var inte självklart att säga hej, vi hade egentligen inget med varandra att göra. Då säger han:
- Kan du hjälpa mig?
Några ord. Några enkla ord riktade till mig. Med några ord gjorde han mig till en medmänniska.
- Kan du ta den här ner för trappen, så kan jag hålla mig i räcket?
Solen sken denna morgon. Jag lyfte ner rollatorn medan jag hör mig säga.
- Det är inte bråttom, ta det lugnt.
Allt som allt 20 sekunder.
- Du får ha det bra idag säger jag.
- Detsamma till dig, säger han med blicken på gatan, som för att få stadga efter stegen ner.
En människa som låter mig hjälpa honom och som önskar mig en bra dag. En KP-höjare, en ministund som gav mig kraft.
Den enklaste av alla möjligheter att skapa en KP-höjare-effekt i två personer samtidgt: Att be varandra om hjälp:)
- Kan du hjälpa mig?
Några ord. Några enkla ord riktade till mig. Med några ord gjorde han mig till en medmänniska.
- Kan du ta den här ner för trappen, så kan jag hålla mig i räcket?
Solen sken denna morgon. Jag lyfte ner rollatorn medan jag hör mig säga.
- Det är inte bråttom, ta det lugnt.
Allt som allt 20 sekunder.
- Du får ha det bra idag säger jag.
- Detsamma till dig, säger han med blicken på gatan, som för att få stadga efter stegen ner.
En människa som låter mig hjälpa honom och som önskar mig en bra dag. En KP-höjare, en ministund som gav mig kraft.
Den enklaste av alla möjligheter att skapa en KP-höjare-effekt i två personer samtidgt: Att be varandra om hjälp:)
Kille med kundfokus
Idag gick jag Blecktornsgränd upp för att titta in på ett litet café. Jag har just flyttat till ett nytt nätverk vid Mariatorget på Söder och håller på att upptäcka nya lunch- och fikaställen där jag kan hejda mig och fundera, äta eller bara njuta en stund. När jag går in på Kahve Kaffebar finner jag att stället har några runda bord, en kvinna sitter uppkopplad på nätet och har en liten expresso bredvid sig. Bakom henne den lilla fondväggen med tapet av ett bibliotek. Jag hör ljudet av en fläkt.
En kille står före mig i kön. Jag har egentligen inte tänkt handla, har bara slunkit ner från kontoret för att posta några brev och passade på att kika in på cafét för att kunna bestämma mig var jag ska luncha idag. Mannen som jobbar verkar stressad. Jag ser ryggen på honom framme vid diskmaskinen och låter sedan min blick gå över glas-skåpet fyllt med bakverk och mackor.
Plötsligt nickar killen framför mig i kön mot ett glas som står på bänken.
- Det är till dig, säger han.
Hur den stressade mannen bakom disken hunnit fixa ett vattenglas åt mig, ja över huvud taget tänka på mig när han egentligen har en annan kund, det vet jag inte. Men glaset är till mig, medan jag väntar. När det sedan är min tur vilar min blick länge på Baklava, det där bakverket från Turkiet, Syrien, mellanöstern som jag brukar köpa ibland i Saluhallar eller beställa på Linbanesiska restauranger. Han ser att jag suktar.
- Vi bakar dem en gång i veckan.
Han berättar om två damer ute i Norsborg som han reser till för att baka.
- Men de är lite fusk. I Sverige gör vi bara 14-16 lager, men i Turkiet kan det vara 40 lager. Det är något med mjölken där, och smöret som gör att degen håller bättre.
Han berättar om Turkiet där han bott. Och jag berättar att jag är nyinflyttad och bara ska titta. Inga pengar med mig ens - händerna öppna, jag visar tomma fickor.
- Vill du smaka?
Hans händer närmar sig en ruta av det goda som redan fått munnen att vattnas. Han tar fram ett litet fat, lägger en servett under.
- Men jag kan inte betala!
Medan jag mumsar på och säger att jag letar runt efter matställen berättar han att ett par killar öppnat ett nytt ställe längre upp i backen, och att cafét mitt emot ofta har soppor och sallader.
- Jag har mest kaffe och bakverk med praliner. Och lite mackor.
Ja, jag behöver väl inte ha någon sensmoral efter denna berättelse. Det räcker väl som det är.
Jag kommer att gå tillbaka dit.
En kille står före mig i kön. Jag har egentligen inte tänkt handla, har bara slunkit ner från kontoret för att posta några brev och passade på att kika in på cafét för att kunna bestämma mig var jag ska luncha idag. Mannen som jobbar verkar stressad. Jag ser ryggen på honom framme vid diskmaskinen och låter sedan min blick gå över glas-skåpet fyllt med bakverk och mackor.
Plötsligt nickar killen framför mig i kön mot ett glas som står på bänken.
- Det är till dig, säger han.
Hur den stressade mannen bakom disken hunnit fixa ett vattenglas åt mig, ja över huvud taget tänka på mig när han egentligen har en annan kund, det vet jag inte. Men glaset är till mig, medan jag väntar. När det sedan är min tur vilar min blick länge på Baklava, det där bakverket från Turkiet, Syrien, mellanöstern som jag brukar köpa ibland i Saluhallar eller beställa på Linbanesiska restauranger. Han ser att jag suktar.
- Vi bakar dem en gång i veckan.
Han berättar om två damer ute i Norsborg som han reser till för att baka.
- Men de är lite fusk. I Sverige gör vi bara 14-16 lager, men i Turkiet kan det vara 40 lager. Det är något med mjölken där, och smöret som gör att degen håller bättre.
Han berättar om Turkiet där han bott. Och jag berättar att jag är nyinflyttad och bara ska titta. Inga pengar med mig ens - händerna öppna, jag visar tomma fickor.
- Vill du smaka?
Hans händer närmar sig en ruta av det goda som redan fått munnen att vattnas. Han tar fram ett litet fat, lägger en servett under.
- Men jag kan inte betala!
Medan jag mumsar på och säger att jag letar runt efter matställen berättar han att ett par killar öppnat ett nytt ställe längre upp i backen, och att cafét mitt emot ofta har soppor och sallader.
- Jag har mest kaffe och bakverk med praliner. Och lite mackor.
Ja, jag behöver väl inte ha någon sensmoral efter denna berättelse. Det räcker väl som det är.
Jag kommer att gå tillbaka dit.
