Kraftekonomi, mera plus på jobbet!

Jag är rädd för att flyga och accepterar det. Det är grunden i det jag kallar Kraftekonomi, att bli medveten om vad som ger och tar energi i sitt liv och acceptera både plus och minus. Först när man "är med på" att något faktiskt suger, då kan man göra något åt det.

Jämför ett läckage på bankkontot:

·         När jag ser vad som faktiskt drar pengar varje månad kan jag välja att stoppa några av utgifterna.

Eller när det gäller mat:

·         När jag blir medveten om vad jag faktiskt stoppar i mig, först då kan jag välja att sluta äta visa saker.

Jag är alltså rädd för att flyga och vi hade en resa till Australien framför oss. Den totala restiden, inklusive mellanlandningar och väntan i plastiga fåtöljer på flygplatser, är 30 timmar. Tid i luften är ”bara” 24 timmar. Åt varje håll …

Tillbaka till min teori om kraft: Jag kunde gillat läget och tänka att resan suger men är värt målet. Men det tog emot. Ihop med pengarna den kostar och tiden jag är borta ville jag inte känna mig så rädd, varken innan eller under tiden. Dessutom hade vi planerat tre inrikesresor med flyg. Jag skulle alltså känna obehag under hela månaden. Inte kul när man ska ha kul.

Frågan blev alltså: kunde jag minimera kostnaden för min flygrädsla?

Förslag:

1)      Åk båt…

2)      Drick dig full.

3)      Stanna hemma.

Jag valde ett fjärde förhållningssätt - att ändra mitt mindset. Använder jag språket inom Kraftekonomi var målet att minska min KP-sänkare (storleken på rädslan) eller tillföra en KP-höjare (hitta något jag trots allt gillar i situationen).

Det som först kom till mig var tanken på att vi skulle åka till andra sidan jorden. En häftig känsla över att jag nästan skulle runda vår glob kom till mig. Medvetenheten om att flygplan spyr ut föroreningar var absolut negativ. Människors resande är en del av hotet för vår miljö, och ur den aspekten var längden verkligen inte en bonus. Men fakta var att vi skulle färdas runt tellus, den gröna planeten. Hur många planeter det finns i vårt universum som har liv – det vet vi inte. Men vi bor på en.

Att en gång i mitt liv runda jorden blev en tanke som kittlade, det sprakade om den. Jag hisnade inför faktumet att det var det vi skulle göra, och kände tacksamhet inför det äventyret. Det var den första nya tanke som gav mig kraft.

Den andra var kopplat till att jag är naturvetare. Jag är fascinerad över naturen och dess krafter. Även om kemi snarare än geografi var mitt favoritämne så gillar jag flygbilder över jorden. När utställningen Earth from above ägde rum för några år sedan köpte jag två tavlor. Kombinationen av natur och fotografi är något jag tycker om, det är KP-höjare för mig.

Självklart insåg jag att jag inte skulle se så mycket på 10.000 meters höjd, men innan start och landning ser man ofta bra. Vid klart väder ser man landskap, sjöar, öken, berg. Det tycker jag om. Kunde jag välja att titta ut när jag kunde följa naturen? Kunde jag njuta av att se öknen breda ut sig under mig när morgonsolen gick upp i öster, och sedan Sydney med havet utanför väcka mig när vi var framme? Kunde jag hitta kraft och entusiasm i det? Svaret var ja.

Detta hjälpte, men inte hela vägen. Inte när planet studsade mellan kastvindar under inflygningen till London. Inte när piloten ångrade landningsförsöket in mot Hong-Kong för att ett annat plan var för nära så att han skulle göra ett nytt försök…. Inte när vi lyfte från Hong-Kong och turbulens fick mig, min kaffekopp och hela planet att skaka i närmare fyrtio minuter.

Men resten:

·         När Australiens öken bredde ut sig under mig,

·         regnskogens uråldriga grönska mötte havet,

·         barriärrevets ljusa landskap lockade under ytan

·         solen gick upp över Sydneys vikar,

·         och jag följde Vättern snöklädda stränder, innan vi landade hemma igen.

Då hjälpte mitt nya mindset.

Jag njöt. Det var en KP-höjare. Och jag vill resa igen.

Se hela Kraftbrevet här.