En morgon kom mejlet från VD:n. Jag hade precis satt mig vid skrivbordet och fick det rykande heta kaffet i halsen. Vi skulle ha ett idéarbete om vår framtidsvision och alla i personalen var inbjudna att delta. Jag gick ut i hallen, tittade mig i spegeln och såg entusiasmen spridas i mitt ansikte. Vilken bra workshop! Jag såg mitt leende stelna när jag insåg något som aldrig hänt mig förut. Jag ville inte delta.
MINUTERNA DEN DAGEN segade sig fram. När klockan slog tolv hällde jag ut mitt kalla kaffe, gick in till VD:n och meddelade mitt beslut. Skälet som jag angav då var inte hela sanningen.
Jag var på väg tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning, och det var i samband med återkomsten som jag fått ett besked jag inte kunnat glömma. Jag var arg på min VD, eller arg är för svagt: Jag var förbannad, kände mig överkörd och förstod honom inte.
Framtidsarbetet syftade på att få fram nya idéer för företagets utveckling. Normalt hade jag hur mycket idéer som helst inom mig, men ville jag ge dem till en ledning jag då inte förstod och kände respekt för?
Samtidigt insåg jag att det var en förlust för mig själv att inte delta. Alla andra skulle upp på tåget mot framtiden och jag valde frivilligt att vara kvar på perrongen. Varför?
Alltid hade jag sett möjligheter, velat skapa nytt, vara med och bidra och driva saker framåt. Och nu serverades en av de mumsigaste godbitarna jag fått från en företagsledning och hela kroppen la armarna i kors inombords: Nej tack, inte för mig denna gång.
När jag blev medveten om detta – och accepterade att jag kände så – då kom vändningen:
Var det ok att inte vara fullt delaktig eller ville jag också följa med tåget och heja längst fram? När jag insåg hur mycket kraft min inre konflikt tog varje dag fick jag två alternativ: att sluta eller ta tag i det som hänt. Jag valde det senare.
För mig var vägen till försoning att träffa min VD. Till slut hade vi det samtal som både gav mig motivationen tillbaka och stoltheten över mitt företag. Många blir kvar, bittra. Många får full lön men ger inte fullt jobb. Många reder inte ut det som behöver tas tag i.
Acceptansen av det jag idag kallar KP-sänkare gjorde det möjligt att lösa blockeringen och skapa ny utvecklingskraft tillsammans med min chef. Jag accepterade alltså inte att han gjort som han gjort, utan att jag känt som jag känt. Det var det som var studsmattan in i en ny möjlighet. Och när vi sedan hejdade oss, och verkligen lyssnade på varandra, visade det sig att det som gjort mig förbannad var menat som omtanke.
Tillbaka till Kraftbrevet
För tio år sedan gjorde jag en upptäckt som var så kraftfull i sin enkelhet att jag sa upp mig från mitt fasta jobb och startade företag. Upptäckten bestod av en siffra och två bokstäver.
Jag var chef på ett utbildningsföretag och hade efter många engagerade år gått in i väggen. När jag skrev tecknen på ett papper hade jag börjat få både distans och nyfikenhet kring vad som egentligen hade hänt. Naturvetare som jag är sökte jag ett mönster och en logik, och när jag försökte minnas hur jag mådde när jag förstod att något inte stod rätt till skrev min hand 2 KP.
Siffran 2 visade att jag var nära noll, ungefär som 2 Grader Celcius är nära fryspunkten, men jag var fortfarande på plus vilket stämmer med verkligheten. När jag hörde varningsklockorna ringa i kroppen jobbade jag fortfarande, men någonting höll på att hända i mig. KP var en enhet som uppenbarligen mätte något i min kropp. Precis som människor i alla tider uppfunnit mätbara enheter inom allt från ekonomi – jag tänker Kronor, Dollar, Euro etc - till naturvetenskap som Celsius, Kilogram och Meter, så hade jag funnit ett sätt att ange och mäta människors inre kraft.
Jag upptäckte också att olika händelser gav utslag på kraftmätaren med + eller -, ungefär som temperaturen går upp eller ner. Till min förvåning kunde jag ge ett värde på en händelse, dvs hur mycket den påverkat mig positivt eller negativt. Det var som om kroppen pratar med mig, nu när jag satte mig ner för att lyssna. På mina raka frågor fick jag raka svar: Vad hade gett mig kraft? Vad hade tagit kraft? Dessa enkla frågor gjorde att vissa händelser bröt fram ur mitt förflutna. Kroppen sorterade fram vissa minnen ur allt som hänt, den visste vad som påverkat mig ur ett kraftperspektiv!
Kroppen mindes, det var ingen tvekan. Kroppen hade kunskap om mig själv som jag tidigare inte varit medveten om därför att jag inte haft öron som förstod vad den sa. När jag började värdera händelser i kraft började kroppen prata. Och jag förstod.
INSIKTEN VAR SÅ STARK att jag bestämde mig för att utforska kraftspråket ytterligare. Nu, flera år senare har det lett till ett koncept du kan använda både för personlig utveckling och utveckling av arbetsgrupper. Jag kallar det Kraftekonomi och det handlar om att bli medveten om vad som tar och ger kraft, både i livet och på jobbet. Min ”valuta” är givetvis KP, och kraftintäkter kallar jag KP-höjare och det som suger är KP-sänkare. Enkelt, eller hur!
Vitsen är att göra subjektiva känslor konkreta och dessutom få ett gemensamt språk. Precis som i vanlig ekonomi gäller det att hålla koll på kontot och veta mär man behöver bli av med utgifter eller fylla på med intäkter. Och för att bli kraftmedveten behöver man hejda sig.
Jag heter Lena Gennerud och driver företaget Hejdadig Affärsutveckling. Tillsammans med medvetna chefer bygger jag kraftfulla och kreativa team. Fortsätt gärna följa mig! Du hittar min film ”Skapa utvecklingskraft på jobbet” längre ner här i bloggen och kan anmäla dig till mitt digitala Kraftbrev på
www.hejdadig.nu
PS: En ledtråd för att hitta dina personliga KP-höjare är helt enkelt att hejda dig en stund och fundera på vad som gör dig glad. Önskar dig en härlig KP-höjarhöst! Hej från Hejdadig-Lena
Det var kul att göra filmen och jobba med proffs. Jag vill ha något lätt att sprida till kunder, samarbetspartners och intresserade, och resultatet är det här!
