Kraftekonomi, mera plus på jobbet!

Jag bestämde mig
Genom mitt jobb gick jag på en föreläsning om att sätta mål. Vi blev uppmanade att skriva ner alla saker vi drömmer om, skulle tycka vore roligt att uppleva men ännu inte fullföljt. Listan kunde bli hur lång som helst. Huvuden böjdes runt om mig, pennor började skrapa, och även min lista växte fram. Lite senare skulle vi stryka under de tre önskningar som vi ville allra helst. Vi fick ta vår tid. Mummel och sorl, beslutande blickar. Min penna drog tre streck. Och sedan kom den sista instruktionen; om vi bara hade ett år kvar att leva, vilken dröm skulle vi fullfölja då? Begränsningen av tid pressade fram en prioritering. Svaret var uppenbart; jag skulle skriva min roman. Den hade byggt sitt bo i mitt bröst och måste få flyga!

Ett av skälen att jag själv leder kurser är min övertygelse om att yttre påverkan verkligen kan göra skillnad. Det gjorde mål-mannen och hans frågor för mig. Samtidigt behövde jag ett känslomässigt engagemang. Det fick jag tack vare timing. Året när jag ringade in ”romanen” som den segrande önskningen skulle jag fylla jämt. Motivation behöver ett beslut. Där och då, i föreläsningssalen, tog jag beslutet att ge mig själv romanen i födelsedagspresent. Hur det skulle gå till visste jag inte, men jag skrev ett inre kontrakt med mig själv. Sett i backspegeln var det avgörande.

Vi firade delmål tillsammans
Året gick och dagen jag bestämt mig för att vara klar var berättelsen inte i hamn. Ändå firade jag. En kamrat och jag åt en utsökt lunch med utsikt över Stockholm. Får man göra så? Jag hade kommit långt. Att skriva en roman är ett ensamt kneg. Jag firade att jag satsade, var på god väg och såg att jag skulle komma i mål. Jag delade min process och kände gemenskap. Tillsammans med min kamrat laddade jag batterierna inför spurten. Det blev inte sämre av att utsikten från vårt bord gav mig idén till ett avgörande kapitel. Hade vi inte firat mitt delmål hade jag inte fått den.

Mitt manus blev klart, jag skickade in, och fick svaret att det blev refuserat. Vad händer då? Vad gör det med motivationen? Det beror på vad målet varit! Att sätta engagerande, meningsfulla mål är avgörande. Ofta blir mål enbart en prestation, och man glömmer upplevelsen.

Jag hade njutit av färden
På sätt och vis var jag i hamn; jag hade genomfört det lopp jag hade bestämt mig för, jag hade levt min dröm. Den var ännu inte förpackad i en bok, men berättelsen fanns och jag tyckte mycket om den. Och i refuseringen fanns också guld gömt mellan raderna. Jag hade mycket på plats enligt förläggaren, men en sak saknades; kunskapen om hur man bygger intrig! Han gav mig råd men att förverkliga dem krävde tid, kraft och ny kunskap. Det kunde jag inte prioritera att skaffa mig då.

 

Är vi klara nu? Nix. 

 

 

 

Det hände på en strand i Spanien. Jag var där för att hälsa på min mamma som då var 80 år. Vi promenerade längst med vattenbrynet med bergen bakom oss. Plötsligt ställde hon en fråga:

- Vem av de tre äldre kvinnorna i din berättelse tror du har haft det bästa livet?

Två år hade gått sedan mamma läst det refuserade manuset. Ändå kom hon ihåg människorna som befolkade det. Vanja - huvudpersonen som är trygg, men inte vågat skapa en egen familj. Titti – den färgstarka som tar för sig av både mat och kärlek, men inte vill prata om sig själv. Inga-Lill – hustrun som ordnar fester för grannskapet och lägger besticken på millimeteravstånd till tallriken. Så olika, och samtidigt vänner. Tänk att mamma brydde sig om kvinnorna som vuxit fram i min fantasi. Och att de blev en fond för att prata om våra egna liv. Vilka val hade mamma gjort? Vad tänkte hon om dem idag? Och vilka beslut hade jag själv tagit?

Jag var redo att satsa – igen.
Vårt samtal la sig till rätta i mitt hjärta. Insikten att manuset gav möjlighet för oss att mötas; både som mor och dotter men även som vuxna kvinnor. Den känslan bär jag med mig för alltid. Och den gav mersmak. Jag kände att berättelsen bar en egen kraft. Det fanns tydligen stoff i den som berörde. Och för att göra det möjligt att nå fler måste jag bli skickligare på att berätta storyn. Plötsligt ville jag det. Det blev motivationsfaktorn för mig. Jag var redo att satsa!

Det som sedan följde har kostat mig både tid och kraft. Jag fick vidta åtgärder vida över vad jag kunnat ana. Spara pengar, gå kurser, tacka nej till annat. Vill du veta vad jag fått försaka är det bara att höra av dig. Jag gjorde bedömningen att det skulle ta ett halvår på cirka 75 % tid. Det tog ett år, med många skrivtimmar varje dag. På köpet har jag lärt mig saker som handlar om mig; sätta gränser, prioritera, våga satsa, ge mig hän, gå utanför min komfortzon, leta i djupet av min kreativitet, sitta på rumpan, skapa rutiner, söka upp skogen. Våga vänta. 

 

Nu ligger manuset återigen i förläggarens famn. Och Vanja, Titti, Inga-Lill och jag väntar på svar.

P.S Under åren som gått har berättelsens huvudperson Vanja undrat varför boken aldrig blir klar. Hon har ”krävt” att få en egen facebooksida under tiden. Vill du följa hur det går med manuset, eller titta in i hennes liv? Gilla sidan Vanjas fotmassage, and she will keep you posted!