När det glimrar till
Jag jobbar med att lyfta team och projekt, och denna blogg handlar om mossa. Hur går det ihop? Det handlar om att hejda sig inför sin egen fascination, och upptäcka nya sidor hos sig själv och varandra. Jag påmindes om ett sätt att ge mig själv energi, och det ena ledde till det andra:
Jag lånade min brors stuga i skogen och skulle vara där själv ett par dagar. Efter en lång sommarinfluensa behövde jag ladda batterierna. Jag skulle skriva, sitta vid den flammande elden och läsa, gå promenader. Hans söner hade visat mig vägen till deras koja. När jag vandrar bland granarna en förmiddag ser jag ett hav av skimrande grönt i ögonvrån. Jag stannar till och böjer mig ner. Det är som ett levande täcker böljar framför mina fötter. Blåbärsris runt om, kojan där borta mellan träden, solen som strilar ner mellan grenarna. Skogens både ljud och tystnad omsluter mig. Jag är i en ny värld.
Jag lånade min brors stuga i skogen och skulle vara där själv ett par dagar. Efter en lång sommarinfluensa behövde jag ladda batterierna. Jag skulle skriva, sitta vid den flammande elden och läsa, gå promenader. Hans söner hade visat mig vägen till deras koja. När jag vandrar bland granarna en förmiddag ser jag ett hav av skimrande grönt i ögonvrån. Jag stannar till och böjer mig ner. Det är som ett levande täcker böljar framför mina fötter. Blåbärsris runt om, kojan där borta mellan träden, solen som strilar ner mellan grenarna. Skogens både ljud och tystnad omsluter mig. Jag är i en ny värld.
Varsamt lyfter jag en bit av det levande täcket och bär med mig till stugan, vattnar, laddar ner appen med förstoringsglas i min mobil, sitter i höstsolen och granskar. Jag upptäcker att jag vårdar den lilla biten grönt som om den är ett sällskap. Kommer tillbaka till Stockholm med min nya kamrat på ett vått papper i en påse, lägger den på ett fat hemma och ställer vi datorn, googlar runt och får veta vad jag funnit. Jag ser oändligt vackra bilder av mossor i våra skogar, miljöer jag är bekant med men inte så van vid. Uppvuxen vid havet är inte skogen den plats jag utforskat med vakna ögon och nyfikenhet. Vi har alla våra territorier, hemma-arenor där vi hittar våra smultronställen lätt. Och efter några dagar vid mitt skrivbord plockar jag fram kameran jag fått av min far. Han lärde mig fotografera när jag var tonåring men det var länge sedan jag höll i den nu. Bilden ovan tar jag med min zoom. Och när jag tittar närmre ser jag individer i ett landskap träda fram. Jag ser att även mossa är både ståndaktig och kan åldras.
Att byta miljö ger nya tankar. Många väljer att ha en konferens eller utvecklingsdag på en annan plats än kontoret. Man vill vara i en ny omgivning, se andra saker på väggarna, sitta i en matsal med nya dofter. Men också symboliskt. Vi brukar titta på varandra med de ögon vi är vana vid. Vi har uppfattningar om varandra som styr hur vi både jobbar och umgås. Hur ofta byter vi "mental miljö" alldeles av oss själv? Hur ofta stannar vi till framför kollegan vi inte känner så väl och ställer nya frågor, ber honom eller henne titta på det du brottas med just nu, tänker att det finns kunskap och erfarenheter i den här personen jag inte upptäckt ännu, att just vi skulle kunna utveckla något tillsammans?
Att stanna till är en stor sak. Att hejda sig - och både utforska och njuta av det som finns omkring oss - är enklaste sättet att ladda sig själv med kraft. Dessutom gratis och möjligt i varje stund, för var och en av oss. So get inspired, and stay strong! Lena
PS: Till Kraftbrevet om inspiration kommer du här.
Kommentarer
Trackback
