Från ”slap in the face” till omtankens kraft.
Hon skulle föreläsa på mitt kontor. Vi hade pratat om att samarbeta så jag ville se henne live. Förväntansfull gick jag hemifrån. Det kändes som jag skulle träffa en vän. Men jag kom inte bara för hennes skull, budskapet ”Det goda samtalet” intresserade mig på riktigt.
Sorlet borta i köket, hon står omgiven av gäster med ryggen mot dörren. När hon vänder sig om lyser vi båda upp! Kramen känns lätt och varm. Och jag berättar att jag kommit för att lyssna på just henne. Det är då, efter den först bekräftande nicken, hon säger att hon inte sett mig göra något inlägg på en facebooksida jag driver. Att det var ett tag sedan nu. Hur fort allt går. Tusen filter som öppnar sig inom mig. Såg jag inte en rynka i hennes förut så öppna panna? Kändes inte rösten hård? Och varför skulle jag … (och här är redan känslorna på gång inom mig) … bli kritiserad för att jag inte skrivit tillräckligt många blogginlägg, nästan få en örfil? Och detta innan jag ens kommit in i rummet!
En känsla i kroppen och allt är förändrat . Vad gör jag här? Ska jag verkligen stanna?
Jag sätter mig. Vi sätter oss alla. När det är hennes tur har jag slappnat av en aning, men jag har fortfarande armarna i kors inombords, är lite avvaktande. Så börjar hon sitt föredrag. Om delpersonligheter inom oss. Om olika behov. Om motstridiga behov. Och när jag frågar hur hon ser på det goda samtalet inom oss själva, säger hon något jag kan ta till mig. Hon är ju bra… Vad hände egentligen? Kan jag ha tolkat henne fel? Kunde hon ha en annan avsikt? Ville hon verkligen ge mig en ”slap in the face”? Sannolikheten måste ju vara noll. Så, vad gör jag nu?
Jag lyssnande på mig själv. Det skavde, trots allt. Kritiken tog kraft, var en KP-sänkare som jag kallar det. Den kändes också helt onödig. Jag var ju där för att lyssna på just henne! Jag accepterade att obehaget fanns inom mig och ville få tillbaka en bra känsla. Jag kan ju inte samarbete med en människa som jag blir osäker tillsammans med. Frågan var allstå större för mig, det handlade inte bara om här och nu. Hon förespråkade ju dessutom det goda samtalet, så jag måste ju ge henne en chans! Och ge oss en chans.
När nästan alla hade gått stod vi i köket. Jag tänkte att hon kanske hade saknat mina inlägg, att hon uppskattade dem. Att det jag uppfattade som kritik egentligen var något annat. Så jag vågade fråga. Hur hon tänkte.Och då sa hon som det var för henne:
- Jag hade inte hört något på ett tag. Folk säger att hälsan tiger still, men jag tror inte alltid på det. Jag tänkte att det kanske hade varit något med dig.
- Så din kommentar var tänkt som omtanke?
- Absolut!
- Så du undrade hur det var med mig?
Redan när jag ställde frågan kände jag värmen komma tillbaka inom mig. Jag var inte påhoppad. Jag hade tolkat allt fel. Vad hade hänt om jag inte lyssnat på mig själv och tagit min känsla på allvar? Vad hade hänt om jag drog egna slutsatser utan att fråga? Här stod en kvinna som jag själv saknat, som pratade om viktiga saker och som hade märkt min frånvaro. Henne skulle jag gärna jobba med!
