Acceptansen är studsmattan
En morgon kom mejlet från VD:n. Jag hade precis satt mig vid skrivbordet och fick det rykande heta kaffet i halsen. Vi skulle ha ett idéarbete om vår framtidsvision och alla i personalen var inbjudna att delta. Jag gick ut i hallen, tittade mig i spegeln och såg entusiasmen spridas i mitt ansikte. Vilken bra workshop! Jag såg mitt leende stelna när jag insåg något som aldrig hänt mig förut. Jag ville inte delta.
MINUTERNA DEN DAGEN segade sig fram. När klockan slog tolv hällde jag ut mitt kalla kaffe, gick in till VD:n och meddelade mitt beslut. Skälet som jag angav då var inte hela sanningen.
Jag var på väg tillbaka till jobbet efter en sjukskrivning, och det var i samband med återkomsten som jag fått ett besked jag inte kunnat glömma. Jag var arg på min VD, eller arg är för svagt: Jag var förbannad, kände mig överkörd och förstod honom inte.
Framtidsarbetet syftade på att få fram nya idéer för företagets utveckling. Normalt hade jag hur mycket idéer som helst inom mig, men ville jag ge dem till en ledning jag då inte förstod och kände respekt för?
Samtidigt insåg jag att det var en förlust för mig själv att inte delta. Alla andra skulle upp på tåget mot framtiden och jag valde frivilligt att vara kvar på perrongen. Varför?
Alltid hade jag sett möjligheter, velat skapa nytt, vara med och bidra och driva saker framåt. Och nu serverades en av de mumsigaste godbitarna jag fått från en företagsledning och hela kroppen la armarna i kors inombords: Nej tack, inte för mig denna gång.
När jag blev medveten om detta – och accepterade att jag kände så – då kom vändningen:
Var det ok att inte vara fullt delaktig eller ville jag också följa med tåget och heja längst fram? När jag insåg hur mycket kraft min inre konflikt tog varje dag fick jag två alternativ: att sluta eller ta tag i det som hänt. Jag valde det senare.
För mig var vägen till försoning att träffa min VD. Till slut hade vi det samtal som både gav mig motivationen tillbaka och stoltheten över mitt företag. Många blir kvar, bittra. Många får full lön men ger inte fullt jobb. Många reder inte ut det som behöver tas tag i.
Acceptansen av det jag idag kallar KP-sänkare gjorde det möjligt att lösa blockeringen och skapa ny utvecklingskraft tillsammans med min chef. Jag accepterade alltså inte att han gjort som han gjort, utan att jag känt som jag känt. Det var det som var studsmattan in i en ny möjlighet. Och när vi sedan hejdade oss, och verkligen lyssnade på varandra, visade det sig att det som gjort mig förbannad var menat som omtanke.
